Orättvist...

Tänkte träna en wod i sedvanlig ordning denna söndags eftermiddag. Men så blev det inte. Jag åkte på en ordentlig allergichock i stället så jag fick åka till jouren och få en dos medikament så reaktionen lugnade sig lite. Så jag kommer inte skriva så mycket om träning idag, förutom att det känns som det går en liten medvind i i styrkeutvecklingen för mig. Nu menade jag inte att skryta men ändå. Jag är lite stolt över mig själv. Jag är även stolt över andra som tränar och kämpar på. För övrigt så har det varit en dag med mycket känslor inblandade. Något som berörde mig väldigt mycket var att en person, som jag inte känner jätteväl men såpass väl att vi har pratat en del via fb, har blivit besegrad av sin sjukdom. En person som har uppskattat min konst. (För er som inte vet så målar jag en del tavlor som hobby.) Jag skickade en av mina tavlor till henne för ett tag sedan. Detta gjorde jag just för att hon uppskattar det jag gör och även för att förgylla hennes kämpiga vardag. För jag har uppskattat det hon har delat med sig gällande sitt sjukdomsförlopp. Hon har på ett väldigt öppet sätt delat med sig av sina tankar, sina med och motgångar. Hon har oftast skrivit rätt så långa inlägg på sin sida. Men idag så var inlägget väldigt kort och rakt på sak. En väldigt tydlig signal på att nu så går det inte längre. Det gjorde ont i mig att läsa det inlägget. Riktigt ont. Det är så orättvist ibland. En sak som har varit tydligt är att hon har uppskattat den vård hon får. Och det är något som jag också uppskattar. Vi har en hyfsat bra vård i Sverige. Vi har varit på lasarettet en del med våra barn . Vår största tös har problem med sin astma och det har blivit en del besök och övernattningar. Personalen tar hand om de sjuka och inte minst de runt omkring. Man känner sig i trygga händer. Min fru åkte kristallsjukan för några år sedan. Det var en morgon, precis när jag hade vaknat, som jag hörde en duns på ovanvåningen. Jag reagerade inte mycket på det först för då hade vår son en våningssäng som han brukade hoppa ner ifrån och då brukade det dunsa till. Men efter stund så hörde jag ett rop på hjälp. Jag sprang upp och där låg Lena på golvet och ropade att hon inte kunde stå. Allt bara snurrade. Slängde mig på luren och ringde ambulansen. När ambulansen kom hit så började de fråga samma saker om och om igen. Så upplevde jag det, Detta gjorde de för att utesluta en stroke. Jag kan säga att min puls låg på topp. Men att se hur proffsigt de jobbade lugnade mig en del. Jag försökte även lugna barnen samtidigt. Sen även se hur de tog hand om henne på sjukhuset gjorde mig lite tryggare. Jag satt bredvid och kunde inget göra. Det var en hemsk känsla. Hon hade åkt på kristallsjukan, Kristallsjukan är när kristallerna i örat lossnar från sina positioner och skickar fel signaler till hjärnan. Då känns det som allt bara går runt. Hon har haft en tuff väg tillbaka . Idag mår hon mycket bättre även om det gör sig påmint ibland med yrsel och illamående. Nä, nu ska jag fortsätta att kolla på valvakan och förbereda lite för en ny arbetsvecka. Sköt om er.